Varmt...

Alla inlägg under juli 2014

Av Kim - 27 juli 2014 18:25

Eller hund...vissa tendenser finns i alla fall.
Biter era katter sönder saker?


                 

Eftersom hon är så söt så är det ok så länge hon håller sej till den där gamla dörrmattan   


ANNONS
Av Kim - 26 juli 2014 19:30

Jag har de senaste veckorna läst såååå mycket om cancer, behandlingen och dess effekter.

Det blir för mycket!  blir sänkt       


Nä tar en paus från det och ägnar min tid åt trevligare saker:  inredningsprogram på TV, äta gott, skratta åt min knäppa katt och mysa med min   Fransos.


Information är bra, men inte överkonsumera, särskilt inte när det inte är det mest positiva ämnet i världen...  


Positivt:  Jag gillar lila träd   

     


Kram på er    

ANNONS
Av Kim - 24 juli 2014 20:48

Jag vet inte hur mycket eller lite jag kommer att skriva på bloggen, men just nu känns det bra att få skriva av mej lite.

Hoppas det inte blir för jobbigt för er som läser,  nu mer en någonsin skriver jag av egoistiska skäl  Känn er inte tvungna till att läsa   

Jag kan lägga in lite fina bildbomber då och då som plåster på såren   



Nu har det gått några dagar sen de opererade bort någon/några körtlar i armhålan (för analys).
Den dagen fick gick vi upp strax före sex på morgonen för att vara före kl. åtta på sjukhuset.
Det jag fasade för var sprutan med kontrastvätska i mitt sönder stuckna bröst. 
Fick vänta nästan i en timme innan läkaren kom med sprutan i en liten metall ask (en geiger mätare skulle säkert pipa vilt i dess närhet).
Jag kände mej ynklig och tårarna rullade stora och tysta...läkaren undrade så klart varför: Det är ju bara ett litet stick.
När hon såg mitt bröst som täcks av ett enda stort blåmärke så förstod hon min oro lite mer.
Hon ropade in en Syrra så jag fick en hand att KLÄMMA på, och det behövdes för att kunna sitta still för det gjorde ont, tur att det gick fort i alla fall!

Sen gick vi till en annan del av sjukhuset där de utför operationer och man får sen åka hem samma dag. 
Blev inropad nästan direkt och Christophe fick följa med in, jag bytte om till sjukhusrock och fick sen sätta mej i en fåtölj, medan en Syrra förklarade vad som skulle hända, kändes bra.
När hon sen kom med nål och dropp och sa att det skulle sättas i handen kom mina tårar igång igen.
Blir själv förvånad att jag gråter så lätt, visserligen är jag känslig men är också tuff...
Hade nog hellre valt att sticka in nålen själv (om jag hade kunskapen) då hade jag haft "kontroll" hmmm
Droppet kom på plats utan någon större smärta, och snabbt gick det.
Talade och skämtade med personalen och de kändes ok igen, inte långt mellan skratt och gråt här inte. 
Efter en stund fick jag lägga mej på en bår och säga hejdå till Christophe...och så kom tårarna igen   
Jag visste verkligen inte att jag var en sån piplisa. 

De rullade iväg mej, fick en snygg mössa på huvudet, sen kom kirurgen och narkosläkaren och hälsade, jag fick också lite lugnande i droppet.
De sa att jag skulle sövas senare inne i operations salen, men efter det har jag inget minne förens jag vaknade och de sa att det var klart.

När jag sen var lite mer vaken blev jag ut rullad till fåtöljen igen, efter en stund kom Christophe.
Han hjälpte mej med på kläderna och ledde mej till bilen, sov nästan hela vägen hem.

De blev en slapp eftermiddag i soffan, sov nog mest.
Vaknade hungrig och Christophe skämde bort mej med pannkakor med citron och socker, mums!
Sen sov jag gott igen.

Nästa morgon fick vi gå upp tidigt igen, för att göra ett nytt besök på sjukhuset.
Gick snällt upp, duschade (var inte så lätt med en hand och utan att blöta ner bandaget), sen blev jag sååå illamående (urk!) jag tycker INTE om att kräkas! men men det lyckades jag inte bestämma kontrollera.
Blek och svettig kom jag iväg mot sjukhuset, där tog de bort bandaget, (en jobbig morgon för ett besök på 3 minuter...)

Efter lite frukost så mådde jag bra igen, stor lättnad.
Det ömmade lite under armen och mot kvällen lite mer.
Igår åt jag värktabletter och fick tänka på hur jag satt och låg, idag har jag knappt ont alls och störs mest av att det är svullet.

Har fortfarande ingen aning om hur många körtlar de plockade bort.

Nytt besök för sår "besikting" blir på måndag morgon kl nio.

Idag ringde de från onkologen, ska ha mitt första möte på tisdag kl. halv tio med den läkare som ska ha hand om min cellgifts behandling.

Känsla av rädsla och lättnad att få komma igång med behandling.

Ska skriva ner de frågor jag kommer på nu i helgen.
Här är några som poppar upp nu.

*Hur snabbt kommer håret ramla av?
(Tänker raka av mej håret när det visar tendens att rasa)

*Kan jag skydda min hälsa på något sätt under behandlingen?

*Om jag tar något för att stärka immunförsvaret, skulle det ha en negativ effekt på behandlingen?  

*Vad för sorts kanyl/"ask" kommer jag få för cellgifterna?

*Vad ska jag undvika?

*Kommer jag kunna må så bra under dessa sex månader så jag kan resa över till La Palma (till mamma,Georg och Nelly)?

*Vilka undersökningar kommer ske under denna perioden?

*Bilkörning?

*Borde jag gå in för LCHF? eller dra ner på snabba kolissar?

*Kommer jag få hormon härmande medicin, cortison?
varför?

*Kommer jag bli fet,skallig och gammal?

Mina tankar hoppar mellan essentiella och banala frågor, men de får bubbla runt där i mitt huvud, jag "sitter oftast lite utanför och iakttar"    

Har ni några bra frågor eller tips så...let me know!



Har talat med Marco som har hand om Nelly, han försäkrar att han tar hand om Nelly så länge jag behöver, och att jag bara ska vara positiv och ta hand om mej själv   
Det blir ingen resa till Sverige nu i Augusti
Hade sååå gärna varit med på min brorsons bröllop, men det går ju inte nu.  
Mutter mutter... jag som köpte en så fin lång klänning...
Får väl fota mej i den och skicka dem en grattis hälsning (snabbt nu innan utseendet sjangserar  ) )

Kram på er    


Av Kim - 20 juli 2014 12:58

Jag har bröstcancer, inte alls planerat...men inte heller helt oväntat.
Som hos många så fanns den väl där latent och hemlig, den fick livskraft när jag var svag, vanligt att cancer upptäcks året efter en livskris.

Så nu är det fakta...skrämmande och overkligt.

Jag har gått på mammografi årligen och förra sommaren fanns ingen tumör.
Men hittade själv en liten knöl nu i somras.
Gick till en privat klinik och gjorde en mammografi, och sedan ultraljud.
Läkaren sa direkt att det inte såg bra ut och att det till 90% var cancer.

Tog mina "bilder" och utlåtandet och gick till min husläkare.
Var lite orolig för att han inte skulle acceptera mina provsvar från en privatkliniken, och då tvinga mej att börja från början med att boka tid för nya prover i den (statliga) sjukvården.
Men han var förstående och gav mej en remiss till Gynekologen på samma läkarstation....tiden jag fick 22 Juli!!!
Att vänta så länge fanns inte på min karta.

Så jag rådfrågade receptionsten på läkarstationen...fick tips om att tala med gyns. sjuksköterska som om jag förklarade min situation nog skulle klämma in mej mellan patienter....efter några dagar kom jag in till gyn.
Hade tur igen, han ifrågasatte inte mina provresultat, journalförde dem och gav mej en remiss....den kunde jag inte heller vänta på, kan ta lång tid.

Och det fanns inte heller nu på kartan...

Min husläkare gav mej ett inofficiellt tips, att gå till en privatläkare/gyn. som även jobbar på det statliga sjukhuset.
Bokade tid hos denna läkare, gick dit, han kontaktade några kollegor som "var skyldig honom några tjänster (han lät mej inte ens betala för besöket).
Och efter ett par dagar så började det hela, när man väl har gått på första mötet på sjukhuset går det snabbt.
Det är efter husläkaren och de följande avdelningar/remisser som man kan fastna under månader! 


...och sen har det varit en månad av prover...känner mej nu som en ganska självlysande färgglad och mycket öm nåldyna.
Under den första biopsin råkade sticka i en ven i brösten, så de stack fem gånger till för att försöka få ett "rent" prov.
Ömt och mycket färgglatt bröst...
Det blev inte ett bra...de fick inte tillräckligt material för alla tester de behövde.
Så efter en vecka fick upprepa det hela men med hjälp av ultraljud, fem stick till, AJ!
Om någon skulle råka knuffa till mej på bröstet nu så finns risken att de blir nedslagna     

Imorgon måndag ska jag opereras, inget stort, de ska bara ta bort portvakts körteln i armhålan för analys.
Hittills så har de inte sett tecken på att cancern spridit sej dit, peppar peppar.
Borde väl oroa mej mest för provsvaret...men det som jag nu oroar mej för är att de ska sticka in en nål IGEN i mitt bröst.
De ska ju spruta in lite radioaktivitet (lysande ;), så att de senare när jag sussar lugnt kan hitta portvakts körteln (vägrar tänka i flertal...nä max en körtel!) och operera bort den för analys.
Om allt går som planerat för jag komma hem senare på dagen.

Deras (min?) plan är att inom ett par veckor starta med kemiterapi, SEX MÅNADER och sen operation, sen...orkade inte lyssna mer.

När jag är på sjukhuset växlar mina känslor mellan ilska och rädsla, i botten en känslan av att vara helt utlämnad, skrämmande.

Så fort jag kommer ut därifrån så är jag mej själv igen, enorm lättnad och tacksamhet, hoppas såååå att jag kan hålla fast i mej själv under denna resa!
Och Christophe har så vänligt talat om att även när jag är skallig, fet, sjuk och gnällig så ska han inte sparka ut mej...det är kärlek det    


Krammm.... och ni fina kvinnor glöm inte att "klämma lite på tuttarna" ibland.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se