Hemma igen efter några härliga dagar på La Palma.
Det både fyllde på och tog energi, men det var det verkligen värt!

Har nog inte förstått riktigt hur mycket min sjukdom påverkar andra och att jag är så omtyckt   

Vet att jag inte är otrevlig men förstår inte varför jag är omtyckt, känner inte att jag själv ger så mycket till andra, men ,men ,nu njuter jag hjärtligt av all omtanke och kärlek jag får   

Bodde som vanligt hos mammis och Georg, som nu passade extra mycket mer upp på mej, risk att bli äckligt bortskämd   

Flög via Tenerife Norr till La Palma , lite jobbigt att gå omkring, blir trött fort (Kim100år...).

Lindade en sjal runt ansiktet för att försöka undika basilusker på planet, jobbigt för det var varmt, men det är hälsan värd.

M&G hämtade mej och vi åkte direkt till stallet för att se Nelly.

Fick ett  välkomnande av Pedro, Marco, Claudia och Anna, kände mej så privilegierad     

Och av Nelly   
 

Inte bra att gosa med solglasögon på flinten...att jag aldrig lär mej 

Men sen så hittade vi rätt gos- ställning.

Hon var så försiktig med mej, är övertygad att hon kände att jag inte mår bra, älskade Nelly   

Mamma och jag   

Sen hoppade Marco upp på henne med bara ett grimskaft, som bara hängde runt hennes hals.

Han visade hur han styr/stannar/startar/flyttar sidledes bara med benen.

Hon är så vacker....förutom när hon lipar   

Sen försökte Marco lyfta upp en ung tjej från stallet (hon är lite rädd för Nelly) detta gick Nelly inte med på.
Hon små stegrade och visade klart att detta gick inte!
Det var runt 10 pers. som publik, tjejen hade precis rökt, Nelly hade nyligen utläkta eksem på ryggen, är brunstig och hon känner inte tjejen,  så vet inte vad som var orsaken...eller alla.

Fick mej att fundera på hur hon skulle reagera på mej nästa dag då jag skulle kravla mej upp....

Sen hem till M&G för att vila och bli bortskämd.

Har nu klarat av två cellgifts behandlingar 6 kvar   

Lite mindre   men har haft en nästan konstant illamående i solarplexus  i 9 dagar.
Det är 14 dagar mellan behandlingarna och på tisdag är det dax igen   

På måndag så ska jag ta blodprover och sen vänta några timmar för att sen träffa läkaren, är värdena ok så blir det behandling på tisdagen.

Vid förra behandlingen så slapp jag den otrevliga läkaren, hon var sjuk     , istället fick jag ett trevligt och informativt möte med en annan läkare.

Jag har nu bett om att få byta till denna andra läkare, men det är inte säkert de låter mej byta.

Om jag på måndag har möte med den "dumma" så tänker jag tala om för henne att hon var riktigt dålig på att bemöta mej i den krissituation jag var i.
Och om hon är så kass på detta med alla sina patienter så borde hon gå nån kurs eller byta jobb.

Även om detta inte förbättrar vår relation så förhoppningsvis så kan det får henne att tänka lite....och kanske hjälpa hennes kommande patienter.

Förra veckan hade jag fint besök  , gulliga Nina var här, det gjorde det lättare att tänka på annat än mitt illamående.
Sen att tala massa häst...ja bara det     

Vänner är guld   

Nina kom lastad, En massa nyttiga pillur från Björn och Ulrika, fina presenter från mina fina blogg/IRL vänner Ann, Anne-Li och Jossan, en burk GOD lakrits från Ninas gulliga dotter och en massa tidningar från Nina...Christophe fick också sitt sötbehov stillat ...Vi tackar er alla så hjärtligt       

Har inte läst hästtidningar på över 15 år och blev glatt överaskad, hittade enl. mej "bra tänk" på många ställen.

Och i nästa nummer av Häst Magazinet så kommer det en atikel om Moa (en av de tränarna som var nere hos oss på La Palma för ett par år sen), hon är så duktig på Positiv förstärkning.

Har planer på att skaffa en liten katt kompis till Mitzi Poo, har varit i kontakt med en organisation som tar hand om hundar och katter som inte har nåt hem.

Hoppas Mitzi också tycker det är en genial ide.

Det är varmt här nu, runt 30 grader   så poolen jag köpte var en BRA investering!

Har bara haft sjal på mej en gång, det går bara inte i denna värmen.
Och det känns så befriande att gå ut "naken där uppe"   .
Jag störs inte av min flint, jag ser ju inte den och lider andra så är det deras problem, så det så   

Ska sluta skriva nu för jag vill passa på att njuta av att inte må illa, och leva i nuet, i nuet, i nuet, i nuet.

Vill tacka er alla för ert stöd, ni ska veta att det värmer gott att veta att ni finns där    

 kram på er   

Fick min första cellgifts behandling för snart två veckor sen.

Det första dagarna var ett helvette, har aldrig varit så illamående i mitt liv.

Efter tre dagar utan att kunna behålla nåt i magen blev det till slut ambulans till läkarstationen.

Efter dropp så kändes det så mycket bättre.

Kunde sen börja äta och dricka igen, och det är en LYX.

Jag blir snabbt trött men det är helt ok, har inga MÅSTEN.

Ska tillbaka till sjukhuset på måndag för blodprov, om min kropp har återhämtat sej tillräckligt blir det en ny (cell-) förgiftning på tisdag.

Bävar för den   

Gick tillbaka till gyn. avd där läkarna finns som gjort portvakts operationen mm.

Efter att ha talat med en syster så lyckades hon övertala en läkare att sätta sej med mej och gå igenom min journal.

Jag har en trippelnegativ cancer, det är ingen "bra" cancer.

Den har inte spridit sej (ännu).

Så min plan just nu är att försöka ta mej igenom denna behandlingen, på 6 månader (+ev.operation) men fungerar den inte så tänker jag inte påbörja en ny.

Föredrar livskvalitet och inte kvantitet.

Efter den första chocken efter diagnosen så känns det nu ok.

Lever i harmoni med min fina Ch.  

Att leva i nuet går riktigt bra.

Kram på er 

Det är nu 10 dagar sen de opererade bort Portvakts körteln i armhålan.
Det för att undersöka om cancern spridit sej eller inte.
På måndag morgon ska de klippa av två trådar som sticker ut, hoppas detta betyder klippa inte dra i dem.
Armhålan är fortfarande lite svullen, svider och allmänt öm, bökigt att inte få använda den.

Det gjorde mindre ont de två första dagarna, nu ömmar/svider det mer.

Fast det är inte rött så det är nog ok.

I tisdags träffade jag den läkare som är ansvarig för min cellgifts behandling.
Var nervös för nu skulle jag få all info om min cancer och fortsatt behandling.
Vi hade skrivit ner frågor.
Fick först vänta i mer än en timme, och när vi kom in så talade läkaren med olika Syrror som hämtade och lämnade journaler.
Sen började hon tala om behandlingen, när jag frågade om vilken sorts cancer jag har så började hon kolla i mina papper och i datorn, hon hade inte läst tidigare!
Hon sa: du kan få dina resultat/besked nästa gång vi ses.
Kändes skit!
Och hon tog knappt ögonkontakt, kasst tycker jag!
För hennes problem är stress på jobbet och mitt problem är livsavgörande...suck!

Jag frågade om jag skulle få hormondämpande medicin, är ju lite kokett och vill ju inte se ännu ännu ännu äldre ut än min 10 år yngre Christophe.
Fick då till svar att 80% av kvinnlig bröstcancer är hormon känslig och att min inte är det, så jag behöver ingen sån medicin under behandlingen, men kanske efter den.
Detta tyckte jag lät bra......

Jag bad läkaren att slippa cortison under behandlingen, Ch. har ju gjort en special olja (av en växt som är tillåten i en del länder/stater) åt mej som är lugnande samt bra både mot illamående och cancer i sej.
Räcker det inte med oljan får jag väl ta ett nytt beslut.

Ett besked som kändes ok var att de plockat ut 4 st körtlar i armhålan, i den första Portvakten finns det några få celler men ingen cancer, de andra var helt rena.

Efter det dåliga mötet med läkaren fick jag tala med en Syster som gav mej datum för första behandlingen, det blir nu på Tisdag.
Hon gav mej mycket info om behandlingen och svarade bra på alla våra frågor.

När jag sen kom hem och kollade upp ej hormon känslig cancer blev jag riktigt rädd!
Hittade detta:
Den tumör vi är mest oroade för i dag är i stället så kallad trippelnegativ bröstcancer, som 20 procent av kvinnorna drabbas av, den har sämst prognos.”
HER2 är en viktig tillväxtfaktorreceptor, ett protein, som har som uppgift att styra celltillväxt och delning. Vid HER2-positiv bröstcancer finns ett ökat antal sådana proteiner. Idag testar man rutinmässigt för HER2 när man diagnosticerar bröstcancer.

Tjaaa detta känns inte alls bra!!!
Nu handlar det inte bara om att orka igenom en tuff behandling utan om chanserna till att överleva.

Har inte tid hos läkaren förens den 18/8, och så länge tänker jag inte vänta!
Nu på tisdag när jag ska få den första behandlingen ska jag be Sys om hjälp.

Jag hoppas jag har uppfattat det fel, men...

Igår höll jag mej borta från internet, att läsa så mycket om cancer och andras bloggar om sin kamp, gör mej bara mer orolig och ledsen.
Fast det skulle kännas bra att veta om kvinnor överlever denna sorts cancer...

Nu ska jag ta lite mer olja så jag kan slappna av, kika på tv eller lyssna på en ljudbok, allt för att inte tänka för mycket.

Känns bra att få börja med behandlingen och när jag mår skit av den tänka på att det hela är för att bli frisk...

Tror jag ska skaffa peruk, funderar på att raka av mej håret innan det börjar lossna, det kommer att lossna med de mediciner jag ska få.

Christophe är så fin och så omtänksam, men jag vet att han är rädd   

Som ni märker så far mina tankar runt i alla riktningar, från triviala saker till kalla fakta.

kram på er

Eller hund...vissa tendenser finns i alla fall.
Biter era katter sönder saker?

Eftersom hon är så söt så är det ok så länge hon håller sej till den där gamla dörrmattan   

Jag har de senaste veckorna läst såååå mycket om cancer, behandlingen och dess effekter.

Det blir för mycket!  blir sänkt       

Nä tar en paus från det och ägnar min tid åt trevligare saker:  inredningsprogram på TV, äta gott, skratta åt min knäppa katt och mysa med min   Fransos.

Information är bra, men inte överkonsumera, särskilt inte när det inte är det mest positiva ämnet i världen...  

Positivt:  Jag gillar lila träd   

Kram på er    

Jag vet inte hur mycket eller lite jag kommer att skriva på bloggen, men just nu känns det bra att få skriva av mej lite.

Hoppas det inte blir för jobbigt för er som läser,  nu mer en någonsin skriver jag av egoistiska skäl  Känn er inte tvungna till att läsa   

Jag kan lägga in lite fina bildbomber då och då som plåster på såren   

Nu har det gått några dagar sen de opererade bort någon/några körtlar i armhålan (för analys).
Den dagen fick gick vi upp strax före sex på morgonen för att vara före kl. åtta på sjukhuset.
Det jag fasade för var sprutan med kontrastvätska i mitt sönder stuckna bröst. 
Fick vänta nästan i en timme innan läkaren kom med sprutan i en liten metall ask (en geiger mätare skulle säkert pipa vilt i dess närhet).
Jag kände mej ynklig och tårarna rullade stora och tysta...läkaren undrade så klart varför: Det är ju bara ett litet stick.
När hon såg mitt bröst som täcks av ett enda stort blåmärke så förstod hon min oro lite mer.
Hon ropade in en Syrra så jag fick en hand att KLÄMMA på, och det behövdes för att kunna sitta still för det gjorde ont, tur att det gick fort i alla fall!

Sen gick vi till en annan del av sjukhuset där de utför operationer och man får sen åka hem samma dag. 
Blev inropad nästan direkt och Christophe fick följa med in, jag bytte om till sjukhusrock och fick sen sätta mej i en fåtölj, medan en Syrra förklarade vad som skulle hända, kändes bra.
När hon sen kom med nål och dropp och sa att det skulle sättas i handen kom mina tårar igång igen.
Blir själv förvånad att jag gråter så lätt, visserligen är jag känslig men är också tuff...
Hade nog hellre valt att sticka in nålen själv (om jag hade kunskapen) då hade jag haft "kontroll" hmmm
Droppet kom på plats utan någon större smärta, och snabbt gick det.
Talade och skämtade med personalen och de kändes ok igen, inte långt mellan skratt och gråt här inte. 
Efter en stund fick jag lägga mej på en bår och säga hejdå till Christophe...och så kom tårarna igen   
Jag visste verkligen inte att jag var en sån piplisa. 

De rullade iväg mej, fick en snygg mössa på huvudet, sen kom kirurgen och narkosläkaren och hälsade, jag fick också lite lugnande i droppet.
De sa att jag skulle sövas senare inne i operations salen, men efter det har jag inget minne förens jag vaknade och de sa att det var klart.

När jag sen var lite mer vaken blev jag ut rullad till fåtöljen igen, efter en stund kom Christophe.
Han hjälpte mej med på kläderna och ledde mej till bilen, sov nästan hela vägen hem.

De blev en slapp eftermiddag i soffan, sov nog mest.
Vaknade hungrig och Christophe skämde bort mej med pannkakor med citron och socker, mums!
Sen sov jag gott igen.

Nästa morgon fick vi gå upp tidigt igen, för att göra ett nytt besök på sjukhuset.
Gick snällt upp, duschade (var inte så lätt med en hand och utan att blöta ner bandaget), sen blev jag sååå illamående (urk!) jag tycker INTE om att kräkas! men men det lyckades jag inte bestämma kontrollera.
Blek och svettig kom jag iväg mot sjukhuset, där tog de bort bandaget, (en jobbig morgon för ett besök på 3 minuter...)

Efter lite frukost så mådde jag bra igen, stor lättnad.
Det ömmade lite under armen och mot kvällen lite mer.
Igår åt jag värktabletter och fick tänka på hur jag satt och låg, idag har jag knappt ont alls och störs mest av att det är svullet.

Har fortfarande ingen aning om hur många körtlar de plockade bort.

Nytt besök för sår "besikting" blir på måndag morgon kl nio.

Idag ringde de från onkologen, ska ha mitt första möte på tisdag kl. halv tio med den läkare som ska ha hand om min cellgifts behandling.

Känsla av rädsla och lättnad att få komma igång med behandling.

Ska skriva ner de frågor jag kommer på nu i helgen.
Här är några som poppar upp nu.

*Hur snabbt kommer håret ramla av?
(Tänker raka av mej håret när det visar tendens att rasa)

*Kan jag skydda min hälsa på något sätt under behandlingen?

*Om jag tar något för att stärka immunförsvaret, skulle det ha en negativ effekt på behandlingen?  

*Vad för sorts kanyl/"ask" kommer jag få för cellgifterna?

*Vad ska jag undvika?

*Kommer jag kunna må så bra under dessa sex månader så jag kan resa över till La Palma (till mamma,Georg och Nelly)?

*Vilka undersökningar kommer ske under denna perioden?

*Bilkörning?

*Borde jag gå in för LCHF? eller dra ner på snabba kolissar?

*Kommer jag få hormon härmande medicin, cortison?
varför?

*Kommer jag bli fet,skallig och gammal?

Mina tankar hoppar mellan essentiella och banala frågor, men de får bubbla runt där i mitt huvud, jag "sitter oftast lite utanför och iakttar"    

Har ni några bra frågor eller tips så...let me know!

Har talat med Marco som har hand om Nelly, han försäkrar att han tar hand om Nelly så länge jag behöver, och att jag bara ska vara positiv och ta hand om mej själv   
Det blir ingen resa till Sverige nu i Augusti
Hade sååå gärna varit med på min brorsons bröllop, men det går ju inte nu.  
Mutter mutter... jag som köpte en så fin lång klänning...
Får väl fota mej i den och skicka dem en grattis hälsning (snabbt nu innan utseendet sjangserar  ) )

Kram på er    

Jag har bröstcancer, inte alls planerat...men inte heller helt oväntat.
Som hos många så fanns den väl där latent och hemlig, den fick livskraft när jag var svag, vanligt att cancer upptäcks året efter en livskris.

Så nu är det fakta...skrämmande och overkligt.

Jag har gått på mammografi årligen och förra sommaren fanns ingen tumör.
Men hittade själv en liten knöl nu i somras.
Gick till en privat klinik och gjorde en mammografi, och sedan ultraljud.
Läkaren sa direkt att det inte såg bra ut och att det till 90% var cancer.

Tog mina "bilder" och utlåtandet och gick till min husläkare.
Var lite orolig för att han inte skulle acceptera mina provsvar från en privatkliniken, och då tvinga mej att börja från början med att boka tid för nya prover i den (statliga) sjukvården.
Men han var förstående och gav mej en remiss till Gynekologen på samma läkarstation....tiden jag fick 22 Juli!!!
Att vänta så länge fanns inte på min karta.

Så jag rådfrågade receptionsten på läkarstationen...fick tips om att tala med gyns. sjuksköterska som om jag förklarade min situation nog skulle klämma in mej mellan patienter....efter några dagar kom jag in till gyn.
Hade tur igen, han ifrågasatte inte mina provresultat, journalförde dem och gav mej en remiss....den kunde jag inte heller vänta på, kan ta lång tid.

Och det fanns inte heller nu på kartan...

Min husläkare gav mej ett inofficiellt tips, att gå till en privatläkare/gyn. som även jobbar på det statliga sjukhuset.
Bokade tid hos denna läkare, gick dit, han kontaktade några kollegor som "var skyldig honom några tjänster (han lät mej inte ens betala för besöket).
Och efter ett par dagar så började det hela, när man väl har gått på första mötet på sjukhuset går det snabbt.
Det är efter husläkaren och de följande avdelningar/remisser som man kan fastna under månader! 

...och sen har det varit en månad av prover...känner mej nu som en ganska självlysande färgglad och mycket öm nåldyna.
Under den första biopsin råkade sticka i en ven i brösten, så de stack fem gånger till för att försöka få ett "rent" prov.
Ömt och mycket färgglatt bröst...
Det blev inte ett bra...de fick inte tillräckligt material för alla tester de behövde.
Så efter en vecka fick upprepa det hela men med hjälp av ultraljud, fem stick till, AJ!
Om någon skulle råka knuffa till mej på bröstet nu så finns risken att de blir nedslagna     

Imorgon måndag ska jag opereras, inget stort, de ska bara ta bort portvakts körteln i armhålan för analys.
Hittills så har de inte sett tecken på att cancern spridit sej dit, peppar peppar.
Borde väl oroa mej mest för provsvaret...men det som jag nu oroar mej för är att de ska sticka in en nål IGEN i mitt bröst.
De ska ju spruta in lite radioaktivitet (lysande ;), så att de senare när jag sussar lugnt kan hitta portvakts körteln (vägrar tänka i flertal...nä max en körtel!) och operera bort den för analys.
Om allt går som planerat för jag komma hem senare på dagen.

Deras (min?) plan är att inom ett par veckor starta med kemiterapi, SEX MÅNADER och sen operation, sen...orkade inte lyssna mer.

När jag är på sjukhuset växlar mina känslor mellan ilska och rädsla, i botten en känslan av att vara helt utlämnad, skrämmande.

Så fort jag kommer ut därifrån så är jag mej själv igen, enorm lättnad och tacksamhet, hoppas såååå att jag kan hålla fast i mej själv under denna resa!
Och Christophe har så vänligt talat om att även när jag är skallig, fet, sjuk och gnällig så ska han inte sparka ut mej...det är kärlek det    


Krammm.... och ni fina kvinnor glöm inte att "klämma lite på tuttarna" ibland.