Lånade detta av Monzan, lite skoj   

Under vintern 1988-89 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

"Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapastiskt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet.

Det mest utmärkande draget hos hästfolket är naturligt nog deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudsakligen äter gräs, träföremål samt bitar av varelser i dess omgivning. Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, men mina undersökningar tyder på att hästar liksom gökungar snarare parasiterar genom att nästla sig in hos främmande arter. Infödingarna lägger ner avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i gengäld. Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhängnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med.

En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt. En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena, vilket ofelbart leder till stridigheter. Emellertid ser man mycket sällan öppna konflikter. Aggression uttrycks i stället genom intensiv tystnad och så kallad blängning. Beteendet är sannolikt ägnat att skydda stammen mot inre stridigheter, en omsorg som ofta går så långt att man berättar om sitt missnöje för alla utom just den det berör. Strider inom stammen vore ödesdigert, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkommliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla atrapper av torkat gräs, kasta dem till market och sprätta upp dem utan pardon.

Hästfolket kommunicerar ffa via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Speciellt ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, något som tyder på dåligt utvecklat skriftspråk. Denna skriftliga kommunikation tyder inte alls på stumhet, vilket man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur. Stammen leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr W beskrivna "omvända maktpyramiden". Denna styrelseform kännetecknas enligt Dr W av att 80% eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nykommlingar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler.

Man har en mycket stark bobyggarinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt peronliga revir. Dessa bon förstörs lika regelbubdet av de parasiterande hästarna, men instinkten är så stark att infödingarna liksom skator bygger bo efter bo utan att tröttas. Trots de idoga boandet har jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan förklaras med att bona aldrig blir klara. Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig  uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser. Dessa tycks snarare vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de var oändligt skrämda och vilsna. Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för denna hypotes i min nästa rapport.

Det religösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciellt uppförda kulthallar. En efter en utför cermonideltagarna en dans till häst, där man rider i speciella mönster mellan runor som sannorligt symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Shamanen betygas stor vördnad genom inledande hälsningar. Varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passerats. Efter dansen fäster man talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut dess demoner. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap.

Hästfolkets kultur är i många avseenden unikt och vi bör enligt min mening värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna. Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent av hat från ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar. Rasistiska kretas arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Jag har till och med sett hur man velat segregera naturen genom att skilja på stigar för hästfolk och stigar för andra. Det är min förhoppning att jag genom min redogörelse ökat förståelsen för detta fascinerande naturfolk. Trots sin primitiva kultur bör de bemötas med respekt. Vår värld vore fattigare utan dom".