Ulrika

2 september 2011 08:44

Vad roligt att läsa! Det har verkligen varit en resa.

Slås av det du skriver om att du bara kände att du skulle köpa Nelly. Vad konstigt livet kan vara ibland. Även om jag inte är hästmänniska över huvud taget så tog det ju mindre än 15 sek att inse att du och hon hör ihop när jag träffade henne första gången. Det känns nästan som, vad säger man, giftastycke.
Dessutom tror jag inte att jag sett dig så glad på alla de 20 år vi känt varandra. Hon gör dig lycklig! Dessutom har du ju träffat massor av härliga, kunniga personer här på bloggen som både ger dig en massa hästprat och sånt men även närhet till Sverige även om du bor lång bort. Det fanns nog en mening att hon dök upp i ditt liv min älskade höna. Puss

Kim

2 september 2011 16:03

Jag kommer ihåg att du tyckte att vi hörde ihop. det förvånade mej, för vid den tidpunkten så hade Nelly och jag ingen vidare bra kontakt.

Ja hon gör mej lycklig det är så sant, tänk vad en liten hästsjäl kan göra ;)
Har en gulligt grupp hästfolk som peppar och delar med sig här på bloggen.

Och gör mej grön av avund med vackra bilder från Sverige.
Att du skriver gör mej lite extra glad, PJUSS!

Kicki

2 september 2011 15:13

det är en sådan häst, som i rätta händer så småningom kommer att bära sin utvalda människa till månen om den så önskar!

Kim

2 september 2011 15:48

Jag har känt många gånger att jag inte är tillräckligt kunnig för att ge Nelly en bra chans.
Men nu när det börjar fungera så tror jag att det viktigaste är vilja, tålamod och känsla, och det har jag :)

Jag hoppas så Nelly kommer att tycka att jag är värdig :)

kram

Anne-Lie

2 september 2011 16:01

Om du läser ditt eget inlägg förstår du hur långt ni har kommit =)
Kanske låter fånigt, men jag är stolt över er och att du verkligen följde din magkänsla över hur du ville träna din Nelly. Jag vet att hon är en sådan häst som jag skulle gilla =D
Är också glad över att jag ovetandes har gett någon slags inspiration på vägen ;-)
En viktig sak är att låta saker ta den tid det tar - så går det fortare!
Keep up the good work :D
Kram

Kim

2 september 2011 16:12

Kände att jag ville skriva ner vår "väg" mycket för mej själv, kan vara lite trög ibland och kände att jag behövde läsa det... ;)

Det låter inte alls fånigt, vi delar ju våra "äventyr" och det värmer mitt hjärta varje gång du och Monzan hoppar upp en årskurs!

Med åren så litar jag mer och mer på min magkänsla, inte dumt att bli gammal och klok ;D

Tack och kram!

Sarah

2 september 2011 16:29

Vad ni kommit långt du och Nelly. Och det visar hur långt man kommer med tålamod och positiv förstärkning istället för våld med mera..
DU inspirerar mig att göra samma med min Nellie för att få henne att vilja vara med mig!

Hon är fin Nelly!

Kim

2 september 2011 16:45

Ja när jag ser tillbaka så ser jag hur mycket som hänt!
Det har känts ganska tröstlöst ibland, men nu känns det toppen.

Du som bor i Sverige har ju möjlighet att gå en kurs för Ellen O, gör det!!!
Du kan ju be tomten om det...Be hela släkten gå ihop ;)

Alla Nell-y/ie-sar är fina :)

kram

Maria Y

2 september 2011 21:36

Du år rätt för Nelly, Nelly är rätt för dig, och ni är på rätt väg! Älskar att följa er resa! (sedan är inte alltid den rätta vägen så himla spikrak...) kram!

Kim

2 september 2011 22:19

Va glad jag blir för din kommentar, tack!
Och här på ön så är alla vägar extra kurviga ;D

kram :)

Stina

3 september 2011 20:31

Du inspirerar mig, så jag är glad att även jag och herr V gör detsamma för dig och Nelly.
Dom kom för att lära oss nåt som jag sagt tidigare, våra hästar ! =))

Kim

4 september 2011 19:51

Glad att ni finns så nära fast ni är långt bort!

Ja en dag är vi sååååå kloka ;D

Idag har jag lärt mej att inte ha Nelly lös med hästar som är lägre i rang!
I alla fall inte stå framför nån sån...

kram

Viveca

3 september 2011 21:23

Ni har verkligen kämpat både du och Nelly och att skriva ned det är bra för att sedan kunna titta i backspegeln om ett tag igen. Varje litet framsteg värmer när man behöver kämpa så att hitta metoder som fungerar och som man känner är rätt. Jag känner igen en del i detta med Vilda. Hon har säkert gett mig lika mycket sår och blåmärken som jag haft sammanlagt under min barndom och liksom du undrade jag om jag var rätt person att lösa problemen om jag klarade av att ha en unghäst. Hennes bottnade inte så mycket i rädsla och osäkerhet oftast, utan en vilja av stål att få lov att bestämma allt själv men naturligtvis litade hon inte på att överlåta den saken åt mig.
Men att läsa gamla inlägg om hur jobbigt det faktiskt var och hur otroligt långt vi faktiskt kommit stärker mig i fortsatt utveckling tillsammans med hästarna.
Man klarar mycket mer än man tror och dessutom tusen gånger mer än vad andra (vissa) tror. Att du valt positiv förstärkning i stället för att "knäcka" henne (vilket jag aldrig tror att du som person hade valt) kommer ge dig en vän för livet. Bra jobbat! Kram!

Kim

4 september 2011 19:48

Tack gulliga du!
Jo jag har förstått att Vilda passar bra till sitt namn ;D
Det kändes bra att titta på gamla bilder och skriva ihop en del av vår historia...och mycket har hänt!
Idag är jag stolt över både mej och Nelly, toppen!

kram

Ann

5 september 2011 08:56

Och du har gjort ett kanonjobb, hon kommer så småning om att göra allt för dig, det är jag övertygad om!
Ditt engagemang inspirerar även mig när jag undrar varför jag har hästar istället för guldfiskar! ;)

stor kram på er!

Kim

5 september 2011 13:12

Tack :))
Även jag funderar ibland på guldfiskar...
Roligt att vi inspirerar dej, ibland behöver vi alla det.

KRAM och gnägg

ylle

5 september 2011 13:38

Vilken vacker historia ni delar! Och så långt ni kommit, du och guldflickan!
Underbart att du aldrig reflekterat över "knäck-metoden" utan den mjuka, med beröm och godis!

Kim

5 september 2011 23:21

Tack för dina fina ord!

Hon har kommit in i mitt liv i rätt tid, när jag är tillräckligt gammal, tålmodig och klok, men som tur är inte för gammal...hoppas jag :))

Ann-Louise

6 september 2011 13:19

Vackert! Och så glad jag är att ännu en häst har blivit förstådd och inte knäckt! Älskar er! Kram!

Kim

6 september 2011 16:00

:)

Stolt att jag gör dej glad.

STOR KRAM!!