En god väns sjuttonåriga son dog idag.
Helt oväntat, rasade bara ihop död när han stod och väntade på bussen till skolan.
I eftermiddag så ska jag och B åka till likvakan och möte familj och vänner, såååååå tungt!!!!!!!!!!
Gud vad jag känner mej hjälplös, finns inga ord som jag kan ge till vår vän.
En kram och att försöka inte rasa ihop själv.
Jag och Bea talade om just livet i morse...hur viktigt det är att njuta NU!
Små problem är inga problem...njut nu!
Ulrika
7 november 2011 16:30
Ibland känns livet brutalt. Så fruktansvärt sorgligt. Kram till er båda!
Kim
7 november 2011 19:28
Krammmm!
Viveca
7 november 2011 19:21
Fy sjutton vad livet är orättvist. Har mist tre unga människor i min närhet/bekantskapskrets och hur det än är så känns det så fel att de skall gå bort när så mycket av livet finns kvar. Sedan har jag träffat desto fler genom mitt jobb. Både barn, tonåringar och unga vuxna men då är det lättare att gå in i sin roll även om jag självklart var oerhört tacksam att mina egna barn var friska och levande efter sådana dagar på jobbet. Många kramar till er och de anhöriga!
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Kim
7 november 2011 19:26
Ja just nu känns det så svårt att förstå att det är sant.
Men sitter nu och väntar på min man, vi ska åka ner till lik-vakan och det är tufft!
Tack och kram
Anne-Lie
7 november 2011 19:59
Usch så tragiskt och hemskt!
Det får en att verkligen försöka ta till vara på livet nu, man vet aldrig när det tar slut...
*stor kram*
http://monzan.bloggplatsen.se
Kim
7 november 2011 20:30
Ja huuu sååå tungt!
Tack och kram :)
Kim
8 november 2011 20:28
ja usch fy skit!
Det är nog alla föräldrars mardröm :(
kram
Carin
8 november 2011 21:00
När någons barn rycks bort vet man inte hur man ska finna eller ge tröst. Men livet är på tok för värdefullt att slösa bort! LEV och njut medans du kan och kom ihåg de fina minnena och de ljusa stunderna!
*gigantiska styrkekramar*
http://caisisen.bloggplatsen.se
Kim
8 november 2011 21:05
Så sant så sant!
Vi har sagt att han (pappan) kan ringa natt eller dag om han behöver, att vi finns här för honom.
Jag är glad att han har en yngre son, för då har han någon kvar som han måste kämpa för...
Tack gulliga du!
Kim
9 november 2011 08:43
Ja, suck!
Vågar inte ens sätta mej in i hur föräldrarna mår.
Carpe diem är kanske tjatigt men sååå viktigt!
Kram
Kim
9 november 2011 18:23
Ja en sann mardröm för föräldrarna :(
Kram
Kim
9 november 2011 20:13
Det gjorde ont att se uttrycket i deras ögon...och just nu så kan inga ord hjälpa dem :(
Hade jag kunnat ta en liten del av deras smärta för att lindra deras sorg så hade jag gjort det...